and you know whats going on inside,
inside my heart insiiide this house jag målar.
sen kanske klockan hundra år sen!
sen kanske klockan hundra år sen!
snälla mira snälla stella kom till skolan jag tycker inte om att ni inte är där.
ska du säga alexis lilla syndare
jaja.
ska du säga alexis lilla syndare
jaja.
Our vision touched the sky
hej världen.
jag älskar vintern. även fast man inte kan vara ute och att vintern alltid för med sig hjärnspöken av olika slag så tycker jag om stämningen på något sätt. Som att sitta i en bil i spöregn, eller åka flygplan mitt i natten över någon glittrande stad. sitta i aspudden och titta ut på snön genom mitt stora fönster och kura ihop mig med hundra filtar och en kopp te och musik som jag tycker om. jag trivs då, just då är jag inte sådär tom som jag jämt är.
the girl least likely to
jag tänkte att eftersom jag har bestämt mig för att ta tag i mitt liv igen tänker jag lägga upp en massa foton.
konstig dag.
ångest
piller piller piller
psykadeliskt
112
ångest
piller piller piller
psykadeliskt
112
räksmörgåsar
För några dagar sen fick jag en sån där uppenbarelse, som man ofta får när man tittar ut genom ett fönster och lyssnar på musik. Det kan handla om ett bussfönster, ett pendeltågfönster eller ett sovrumsfönster som vetter ut mot ett cafe med fantomen-tidningar. i det här fallet var det hursomhelst ett tvärbanefönster.
nästa Luma. jag tittar ut och åttiotalsmusiken i mina öron sjunger och sjunger om tider som inte längre finns.
och så började jag gråta. för att det var bättre förr, så tänkte jag och så grät jag. när allt var så självklart.
ibland önskar jag att jag kunde få riktigt mycket ångest för då skulle jag iallafall känna någonting. Apati.
fast så får man inte säga. men när jag får ångest eller när jag gråter jättemycket blir jag alltid lite lättare, för vadsomhelst är bättre än tomheten. vadsomhelst. jag lyssnar på the cure och innan det på reeperbahn.
jag är så trött. men när jag satt på bussen hem så var jag inte lika tom längre.
mira.
stella.
För några dagar sen fick jag en sån där uppenbarelse, som man ofta får när man tittar ut genom ett fönster och lyssnar på musik. Det kan handla om ett bussfönster, ett pendeltågfönster eller ett sovrumsfönster som vetter ut mot ett cafe med fantomen-tidningar. i det här fallet var det hursomhelst ett tvärbanefönster.
nästa Luma. jag tittar ut och åttiotalsmusiken i mina öron sjunger och sjunger om tider som inte längre finns.
och så började jag gråta. för att det var bättre förr, så tänkte jag och så grät jag. när allt var så självklart.
ibland önskar jag att jag kunde få riktigt mycket ångest för då skulle jag iallafall känna någonting. Apati.
fast så får man inte säga. men när jag får ångest eller när jag gråter jättemycket blir jag alltid lite lättare, för vadsomhelst är bättre än tomheten. vadsomhelst. jag lyssnar på the cure och innan det på reeperbahn.
jag är så trött. men när jag satt på bussen hem så var jag inte lika tom längre.
mira.
stella.
he took her to a movie
"'as soon as we get setteld, we'll build you a dark room in the basement, kay?'
'My whole life is a dark room. One, big, dark, room'"
huvudvärk kan komma plötsligt
förblir föralltid
Visst ser vi riktigt synthiga ut?
kram
Jag har kommit på att det är jätteirriterande att känna sig kreativ och så hittar man inte kameran.
hepp.
Jag lyssnar på the Smiths, faktist. Inte sådär superkontigt kanske.
Fast det känns jättebra inside my heart inside this house. Jag menar det är ett jättebra tecken att jag har börat lyssna igen istället för att läsa en massa böcker, för visst börjar det bli lite lite lite bättre allting?
Kanske är det mest önsketänkade så starkt att jag nästan börjar tro att det är sant.
Jag har umgåtts med mina systrar konstant i hur länge som helst, tittat på skivor med köa-till-depeche-människorna och fikat med pandasoppa. så kan det gå.
Jag tror att jag vill gå på en dunderlång promenad i Märstas skogar tänkte jag skriva men jag menade förståss asfalterade gångvägar och lyssna på the Smiths så högt att mitt huvud sprängs. Lite frisk luft sådär.
passapå nu! Gymnasietiden är det bästa tiden i hela livet! hur ska det här kunna vara den bästa tiden i livet när jag bara tänker att det skulle vara lite lättare att andas om jag hade haft en sobril?
nej mamma ringde nu måste jag gå hem till min mormor och prata på spanska och vara jättetrevlig fast jag helst vill krypa ihop i ett hörn och tycka synd om mig själv. haha
hepp.
Jag lyssnar på the Smiths, faktist. Inte sådär superkontigt kanske.
Fast det känns jättebra inside my heart inside this house. Jag menar det är ett jättebra tecken att jag har börat lyssna igen istället för att läsa en massa böcker, för visst börjar det bli lite lite lite bättre allting?
Kanske är det mest önsketänkade så starkt att jag nästan börjar tro att det är sant.
Jag har umgåtts med mina systrar konstant i hur länge som helst, tittat på skivor med köa-till-depeche-människorna och fikat med pandasoppa. så kan det gå.
Jag tror att jag vill gå på en dunderlång promenad i Märstas skogar tänkte jag skriva men jag menade förståss asfalterade gångvägar och lyssna på the Smiths så högt att mitt huvud sprängs. Lite frisk luft sådär.
passapå nu! Gymnasietiden är det bästa tiden i hela livet! hur ska det här kunna vara den bästa tiden i livet när jag bara tänker att det skulle vara lite lättare att andas om jag hade haft en sobril?
nej mamma ringde nu måste jag gå hem till min mormor och prata på spanska och vara jättetrevlig fast jag helst vill krypa ihop i ett hörn och tycka synd om mig själv. haha
my flower-like life
