Ultra Party

Jag har kommit på att det är jätteirriterande att känna sig kreativ och så hittar man inte kameran.
hepp.
Jag lyssnar på the Smiths, faktist. Inte sådär superkontigt kanske.
Fast det känns jättebra inside my heart inside this house. Jag menar det är ett jättebra tecken att jag har börat lyssna igen istället för att läsa en massa böcker, för visst börjar det bli lite lite lite bättre allting?
Kanske är det mest önsketänkade så starkt att jag nästan börjar tro att det är sant.
Jag har umgåtts med mina systrar konstant i hur länge som helst, tittat på skivor med köa-till-depeche-människorna och fikat med pandasoppa. så kan det gå.
Jag tror att jag vill gå på en dunderlång promenad i Märstas skogar tänkte jag skriva men jag menade förståss asfalterade gångvägar och lyssna på the Smiths så högt att mitt huvud sprängs. Lite frisk luft sådär.

passapå nu! Gymnasietiden är det bästa tiden i hela livet! hur ska det här kunna vara den bästa tiden i livet när jag bara tänker att det skulle vara lite lättare att andas om jag hade haft en sobril?

nej mamma ringde nu måste jag gå hem till min mormor och prata på spanska och vara jättetrevlig fast jag helst vill krypa ihop i ett hörn och tycka synd om mig själv. haha