Ultra Party

Jag har en massa nya och återupptäckta förälskelser i livet; såsom våren som jag alltid älskat eller små villor som man bor i. Fast jag tänkte nog mest på Galago och diverse svenska melankoliska serier sen, tro det eller ej så har jag återupptäckt mitt gamla pokemonspel! Det finns ingen hejd på min nördighet jag känner inga gränser! Å andra sidan lite djupare och vackrare såsom den hjärtkrossande och obeskrivligt fantastiska lilla butiken i odenplan där det mest känns som man klivit rätt in i en tim buron-film som utspelar sig på 20- och 60talet samtidigt och där jag bara köpte en grön hatt. Att jag tog mig i kragen och äntligen köpte en efterlängtad bok; The picture of Dorian Gray. Att läsa Wilde är lite som att lyssna på fantastisk musik, sådär när man bara kan lägga sig ner på ett golv och sluta ögonen och leva just i stunden för att varje ton är perfekt. Om man får för sig att läsa en pampig deckare eller ta som exempel harry potter; man vill bara veta hur det går sen man vill hela tiden höra fortsättningen och någonstans mot slutet kommer höjdpunkten; aha! det var han som var mördaren eller det var i den busken voldemort gömde sig. skillnaden blir att varje mening är höjdpunkten. Varje ord är så välformulerat att man blir nästintill tokig, lite som när man hör sån musik som ligger närmast hjärtat. 

Jag tror att det kan bli farligt att gå in för mycket i det spirituella, svåra och djupa. Om man vill behålla någon form av självdistans vill säga. På något sätt slutade det med att jag tittade på Little fockers. Lagom hjärndöd film när man förlorat sin självdistans.